Snabb utbyggnad av ny kärnkraft är fullt möjligt

Uppdatering: Förtydligade om ledtider för potentiell ny kärnkraft

Med anledning av att DN på ledarplats menar att detta blogginlägg leder till ”Förenklingar, ja rena fördumningar” i frågan om hur lång tid det tar att få på plats potentiellt nya små modulära reaktorer i Sverige är ett förtydligande på sin plats.

I bloggtexten nedan skriver jag om att många länder nu satsar på att bygga SMR:er och att en lång rad sådana reaktorer beräknas komma på plats de kommande 5-10 åren. Nya satsningar presenteras nästintill varje vecka. Senast igår tecknades ett intentionsavtal mellan företag i Kanada och Polen att bygga 10 SMR färdiga tidigt 2030-tal.

Huvudsyftet med detta inlägget var att kontrastera den bild som ofta framkommer i den offentliga debatten att ny kärnkraft per automatik tar väldigt lång tid att bygga. Inte sällan pratas det om minst 20 år. Uttalanden som görs i syfte att diskvalificera kärnkraften som en klimatlösning. Så behöver det alltså inte vara. Själva byggtiden för dessa reaktorer beräknas vara omkring tre år.

Det betyder inte på något sätt att Sverige kan ha nya reaktorer på plats om bara tre år vilket var den tolkning DN gjorde. Tvärtom finns idag flera hinder som omöjliggör en sådan utveckling. De hindren är både regulatoriska, politiska och marknadsmässiga.

Regulatoriska hinder i form av att vi i Sverige saknar föreskrifter för små modulära reaktorer. Dagens föreskrifter är anpassade till befintliga reaktorer som byggdes på 70- och 80-talen. Ett sätt att göra arbetet med regelverket mer effektivt skulle kunna vara att kroka arm med det utvecklingsarbete som STUK redan påbörjat i Finland. Miljöbalken innehåller också förbud mot fler reaktorer och på andra ställen än där det finns kärnkraft idag. Och liksom för all annan industriell verksamhet är det långa, dyra och osäkra miljötillståndsprocesser.

Politiska hinder i form av den stora polariseringen som finns kring kärnkraften och det uttalade målet på 100% förnybar elproduktion som används för att införa styrmedel som är direkt eller indirekt till kärnkraftens nackdel.

Marknadsmässiga hinder i form av en elmarknad som ger otillräckliga incitament för planerbar fossilfri elproduktion på rätt ställen i elsystemet. Det är inte bara till kärnkraftens nackdel utan även kraftvärmen, vattenkraften och potentiella nya leverantörer av energilager såsom vindkraft kopplat till vätgas påverkas lika negativt.

Att undanröja dessa hinder tar tid. Men det är fråga om politiska eller administrativa processer där tidsaspekten i allra högsta grad går att påverka.

Ursprungligt blogginlägg
Sverige skulle kunna bygga ny kärnkraft på förhållandevis kort tid. Åtminstone betydligt kortare än vad som ofta framförs i den allmänna debatten. Det framgår tydligt genom den internationella utvecklingen av små modulära reaktorer, SMR. Under den kommande tioårsperioden kommer ett stort antal nya reaktorer att tas i drift. Kanada ligger långt fram och så sent som den 2 december meddelade kanadensiska Ontario Power Generation, OPG, att de tillsammans med GE Hitachi avser att bygga en SMR med en effekt på 300 megawatt som ska stå färdig år 2028. Den reaktor som ska byggas är i grunden baserad på känd och beprövad teknik. De kostnader som hittills har kommunicerats ser också ut att vara konkurrenskraftiga.

Listan över länder som nu satsar på mindre seriebyggda kärnkraftverk börjar bli lång, däribland Storbritannien, Kanada, Frankrike, USA, Estland, Polen, Rumänien, Kina och Ryssland. Det handlar om projekt som ser ut att kunna realiseras inom de kommande fem till tio åren och det är exakt vad världen behöver i rådande klimatnödläge.

I Sverige skulle vi, om vi vill, på kort tid kunna bygga ut den kärnkraft som kommer att behövas för att säkerställa en stabil och fossilfri elförsörjning som ett komplement till den förnybara energin. Tekniken finns där och kostnaderna kan hållas på en konkurrenskraftig nivå. Byggtider på cirka tre år verkar full realistiska.

Utmaningarna ligger i regelverket, det behövs bland annat en gemensam europeisk certifiering av reaktormodeller och effektivare tillståndsprocesser. Även Miljöbalkens maxbegränsning på antalet kärnkraftverk behöver ses över. Utöver detta behövs en marknadsmodell som underlättar istället för att försvåra långsiktiga investeringar i systemkritisk produktion som är både planerbar och reglerbar.

Anton Steen, VP Public Affairs Sweden