Framväxten av det svenska elsystemet

10 min
Uppdaterad: 2023-04-20
man i fönster - teckna elavtal

Hur ser ägandeförhållandena ut på elmarknaden och vilka har egentligen betalat och byggt all infrastruktur? Fortum förklarar hur det gick till när Sverige elektrifierades och hur elmarknaden utvecklats.

De höga och volatila elpriserna har varit ett hett diskussionsämne under de senaste åren. Ibland framförs uppfattningen att orsaken är utförsäljning och privatiseringar av elproduktion och elnät. Det ska i sin tur ska ha lett till kortsiktiga och dåliga beslut som orsakat dagens effektbrist. Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Det svenska elnätets historia

Även om staten (via Vattenfall) hela tiden varit en viktig aktör har stora delar av infrastrukturen byggts av privatägda företag. De speciella fysiska förutsättningar som gäller elsystemet gjorde det nödvändigt att finna en modell för samförstånd och samarbete mellan konkurrerande företag. Modellen, som på 1920-talet benämndes ”det svenska systemet”, lever delvis kvar idag och har fungerat väl.

Under den tidiga elektrifieringen var det en mängd olika intressen och företag som av olika skäl byggde elproduktion och distributionsnät.


Industriföretag

Industrins elektrifiering inleddes på 1890-talet när tekniken för högspänd växelströmsöverföring blev tillgänglig. Den första längre kraftledningen i Sverige drogs mellan Hällsjö kraftverk och gruvorna i Grängesberg, en sträcka av 14 km. Kraften användes för att driva pumpar, belysning, gruvspel och andra maskiner vid gruvfälten. Vid samma tid fick träsliperierna vid Skifsforsen och Eldforsen i Dalälven sina första vattenkraftverk och i början av 1900-talet byggde Stora Kopparbergs AB kraftverk vid Mockfjärd och i Tunaforsarna i Borlänge. Även i Vänerns avrinningsområde byggde flera stora industribolag, bland andra Uddeholmsbolaget och Korsnäs AB, kraftstationer för att driva industrianläggningar. Från början användes hela produktionen för att driva den egna industriproduktionen men successivt började man även leverera överskottskraft till externa kunder.

Lillstups power plant 1911

Arbetare på dammen under bygget av Lillstups kraftverk vid Mockfjärd i Västerdalälven. Kraftverket togs i bruk 1911 (Fotograf: Okänd / Tekniska museet).

Elföreningar och bygdeelektrifiering

Under 1900-talets första decennier bildades många små bygdebolag med syfte att leverera ström till allmänheten. Bolagen byggde små vattenkraftstationer och distributionsnäten sträckte sig till närliggande hushåll och lantbruk inom någon mils radie från kraftstationen. Elektrifiering av landsbygden var en utveckling som uppmuntrades av statsmakterna, inte minst på grund av den svåra bränslebrist som uppstod under första världskrigets avspärrningar. På 1940-talet uppgick antalet föreningar till närmare 4000 och i hela landet uppfördes mängder av små bygdekraftverk.

Kraftledning 1990-tal

Kraftledning vid Bäveån på 1910-talet (Foto: Thure Nilén / Bohusläns museum).

Stat och kommun

Nya Trollhätte kanalbolag förstatligades 1905 och i juli samma år påbörjades en utredning om en stor kraftstation i Göta Älv. 1909 bildades Kungliga Vattenfallsstyrelsen (Vattenfall), som omvandlades till affärsverk 1911. Kraftstationen vid Olidan i Trollhättan stod klar 1910 och följdes snart av två ytterligare ”nationalkraftverk” i Älvkarleby (Dalälven) och Porjus (Stora Lule älv) 1915. I Västerås byggde staten också ett koleldat kraftverk som togs i bruk 1917. Kolkraften behövdes för att garantera leverans under perioder med låg vattenföring. Statens utbyggnad av kraftproduktionen hade flera orsaker. Dels ville man driva på elektrifieringen av industri och järnvägstransporter så att beroendet av importerade bränslen kunde brytas. Dessutom förväntade man sig att elproduktionen skulle ge stora intäkter och stärka statens ekonomi.

Liknande tankegångar fanns i flera städer som också bildade kraftbolag. I södra Sverige byggdes kraftverk i Lagan av Sydsvenska kraftaktiebolaget, ett halvkommunalt bolag (bildat 1905) med Malmö stad som största delägare. Stockholms Elektricitetsverk tog ett litet kokseldat kraftverk i drift 1892 och det följdes av en större anläggning i Värtan 1903. Untra i Dalälven blev Stockholms första vattenkraftverk (1918) med kraftöverföring till staden via en 132 kilometer lång högspänningsledning.

Stockholms Elektricitetsverk i Värtan

Stockholms Elektricitetsverk i Värtan, 12 december 1904 (Foto: Bengt-Eric Lindblad / Tekniska museet).

Kommersiella kraftbolag

Många entreprenörer såg möjligheterna med den nya tekniken och flera bolag bildades för att bygga kraftverk och elnät. Landets första kommersiella kraftbolag, Örebro Elektriska AB, grundades 1898 och började leverera elektricitet när Skråmforsens kraftverk togs i bruk 1899. Kraft levererades till industrier i Karlskoga och Bofors samt en kalciumkarbidfabrik i Öfalla. Det drogs även kraftledning till Örebro vars invånare tidigt kunde börja använda elektriskt ljus. 1906 bildades Gullspångs Kraftaktiebolag på initiativ av John Hedin, Gustaf Grevilli och William Olsson. Bolagets första kraftstation vid Gullspångs vattenfall togs i bruk sommaren 1908.

Skråmforsens gamla kraftstation

Skråmforsens gamla kraftstation, fotograferad på 1930-talet (Fotograf okänd / Örebro Stadsarkiv).

Storkraftverken

Krångede AB bildades 1908 på initiativ av industrimannen Gustaf de Laval. Bolaget ville bygga en elektrokemisk fabrik intill Krångedeforsarna i Indalsälven men en långdragen rättstvist och därpå följande lågkonjunktur ledde till att projektet inte kom i gång förrän 1931. Under tiden hade 200 kV tekniken utvecklats av ASEA och det blev möjligt att bygga betydligt längre kraftledningar än tidigare. Krångede var länge landets till effekten största kraftverk och kopplades samman med ett ställverk i Horndal söder om Sandviken via en 340 kilometer lång kraftledning. Bland bolagets ägare fanns skogs- och stålindustrin, Bergslagens gemensamma kraftförvaltning och Stockholms stad. Från Horndal drogs distributionsnät till industrianläggningar i Bergslagen och Stockholms stad.

När Sverige under andra halvan av 1930-talet började återhämta sig från lågkonjunkturen ökade behovet av elektrisk kraft snabbt. Situationen liknade dagens på så sätt att det saknades produktion i de mest tätbefolkade och industrialiserade delarna av landet. På ett par decennier byggdes därför ett stort antal kraftverk i de till stora delar outbyggda norrländska älvarna. När kraftverken i norr skulle länkas samman med förbrukarna i söder blev det nödvändigt att bygga ett nationellt kraftöverföringssystem.

Krångede kraftverk 1937

Krångede kraftverk 1937 (Foto: Selim Sundin / Järnvägsmuseet).

Stamnätet

När Krångede kraftverk och överföringen till Horndal stod klar 1936 tecknade bolaget ett avtal med Sydkraft om kraftleveranser till södra Sverige. För att möjliggöra detta ville man bygga en kraftöverföring mellan Horndal och Sydkrafts ställverk i Knäred. Vattenfall motsatte sig detta då man ansåg att högspänningsnätet var en statlig angelägenhet. Staten hade redan planer på en förbindelse till södra Sverige och det var inte rationellt med två parallella ledningssystem. Bland de privata kraftbolagen fanns en oro att Vattenfall skulle använda stamlinjenätet som konkurrensfördel och ta ut oskäliga avgifter för kraftöverföring. Konflikten fick sin lösning när man tecknade stamlinjeavtal vilka gjorde det möjligt att samköra produktionen och föra över kraft på lika villkor. Den fortsatta utbyggnaden reglerades också av frivilliga avtal men 1946 beslutade den socialdemokratiska regeringen att förstatliga Stamnätet och ge Vattenfall ansvaret för förvaltning och drift. De som ville ansluta kraftproduktion till högspänningsnätet fick ansöka om detta hos Vattenfall och betala en anslutningsavgift. När Vattenfall bolagiserades 1992 tog myndigheten Svenska Kraftnät över ansvaret för Stamnätet som numera benämns Transmissionsnätet.

Ställverket Krångende 1940

200 kV ställverk i Krångede år 1940 (Foto: Okänd / Järnvägsmuseet).

Kärnkraften

När kärnkraften infördes var det från början det statliga bolaget AB Atomenergi som ansvarade för både reaktorkonstruktion och projektering. Den statliga satsningen avbröts när reaktorprojektet Marviken lades ner 1970. Det första kommersiella kärnkraftverket, Oskarshamn 1, byggdes av Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (nu OKG AB) med flera stora kraftbolag och industriföretag som delägare. Sydkraft byggde Barsebäcksverket medan statliga Vattenfall byggde reaktorer i Ringhals och Forsmark. Det är ingen slump att samtliga reaktorer hamnade i de södra delarna av Sverige utan resultatet av noggrann planering i samförstånd mellan staten och privata kraftbolag. Precis som idag var det överskott på el i de norra delarna av Sverige medan det rådde underskott i söder. Alternativet till kärnkraft var att bygga fossileldade kraftverk och med andra världskrigets beredskapsår i färskt minne rådde bred enighet om att så långt som möjligt göra landet oberoende av bränsleimport.

I Sverige är för närvarande sex reaktorer i operativ drift. Forsmarks kärnkraftverk ägs till 66% av statliga Vattenfall. Svenska staten är också majoritetsägare i Ringhals kärnkraftverk (70,4%). OKG har en reaktor i drift och ägs till 54,5% av Uniper medan Fortum äger 45,5%.

Oskarshamns kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk i Simpevarp (Foto: Kalmar läns museum).

Konsolidering

Elföreningarna drev oftast sin verksamhet i liten skala och näten saknade anslutning till regionala eller nationella elnät. När den första utbyggnaden var klar saknades ofta både lämpliga vattenfall och ekonomiska medel för att utöka kapaciteten i takt med att elanvändningen växte. En del av föreningarna hamnade på obestånd på grund av torrår eller större haverier och i många fall uppstod missnöje när man inte klarade av att upprätthålla avtalade leveranser. Efter hand gick utvecklingen mot en konsolidering där offentliga och privatägda kraftbolag övertog drift och abonnenter samtidigt som näten kopplades samman till större enheter. Sammankopplingen ökade leveranssäkerheten eftersom man inte längre var beroende av ett enskilt kraftverk.

I slutet av 1900-talet började också många industriföretag renodla sina verksamheter och sälja ut de delar som inte ansågs tillhöra kärnverksamheten. Gullspångs kraft tog över Uddeholms Kraft AB 1992. Stora Kopparbergs Bergslags AB:s kraftproduktion flyttades till ett eget bolag (Kopparkraft) som förvärvades av Fortum 2000.

Elproduktion och distribution är verksamheter som uppvisar skalfördelar. Utvecklingen gynnar stora aktörer med tillgång till kapital och många mindre kraftbolag gick därför samman till större eller blev uppköpta. Strukturaffärerna pågick under hela 1900-talet och som exempel förvärvade Gullspångs kraft Örebro elektriska AB 1918, Hälsingekraft 1991 och AB Skandinaviska Elverk 1996. Gullspångsbolaget köptes av Imatran Voima Oy 1997. Året därpå slogs bolaget samman med Stockholm Energi och bildade Birka Energi som ägdes av Stockholms kommun och Fortum fram till 2002 då Stockholm sålde sin andel till Fortum.

Ägarfördelning idag

På den svenska elmarknaden är idag staten via Vattenfall i särklass störst med 41% av den installerade produktionskapaciteten. 13% ägs av kommunala kraftbolag medan 36% ägs av bolag som kontrolleras av utländska motsvarigheter till Vattenfall, dvs bolag med en stor andel offentligt ägande (däribland Fortum). Ungefär 10% av produktionen ägs av privata bolag.

Det statliga affärsverket Svenska kraftnät ansvarar för transmissionsnätet (stamnätet, dvs. nät med spänningar 220-400kV) och att elsystemet som helhet fungerar. Region- och lokalnäten, dvs nät mellan 0,4 och 150 kV som ansluter hushåll och andra förbrukare, ägs av fler än 150 nätbolag varav många är kommunägda. De tre största bolagen, E.ON, statliga Vattenfall och Ellevio, har ungefär 50% marknadsandel. Fortums elnät såldes till Ellevio 2015 och bolaget ägs nu av fyra pensionsfonder.

Avregleringen av elmarknaden

Det man idag brukar kalla avregleringen av elmarknaden avser den förändring av ellagstiftningen som trädde i kraft vid årsskiftet 1995/1996. De två stora skillnaderna jämfört med tidigare var att:

  1. kunderna gavs möjligheten att välja leverantör av elkraft (elhandel) tack vare att elhandel och nätverksamhet separerades.

  2. elpriset skulle bestämmas på en gemensam handelsplats för att vid varje tidpunkt leverera det lägsta möjliga priset per kilowattimme.

Syftet med förändringen var att konkurrensutsätta elhandel och produktion så att konsumenterna skulle få lägsta möjliga pris. Samtidigt är det viktigt att förstå att det inte var fråga om en avreglering eller privatisering. Även före marknadsreformen rådde fri oreglerad prissättning på el men i praktiken sattes priset av statens avkastningskrav på Vattenfall i kraft av deras dominerande ställning. Företag som var effektivare och hade lägre kostnader än Vattenfall kunde därför tjäna mer pengar. Precis som idag fanns det en diskussion om hur man skulle komma till rätta med ”övervinster” för de kraftbolag och kraftslag som hade lägst produktionskostnad.

Elnätsverksamheten utgör ett s.k. naturligt monopol eftersom det i praktiken är omöjligt att bygga parallella distributionsnät i samma område. Staten behöll även kontrollen över transmissionsnätet via myndigheten Svenska Kraftnät. I produktionsledet infördes förbud mot nybyggnation av kärnkraft och för vattenkraften infördes en särskild skatt 1983. Samtidigt beslutades om subventioner till flera kraftslag för att styra investeringar. Stöd lämnades bland annat till kraftvärmeproduktion med biobränslen samt investeringar i vind- och solkraft.

Ägarfördelning för den svenska kraftproduktionen

Ägarfördelning för den svenska kraftproduktionen (källa: Energiföretagen).


En mogen bransch med stora utmaningar

Elsystemet har utvecklats under mer än 100 år och som i många andra branscher har skalfördelar och fokus på kärnverksamhet lett till sammanslagningar. Det svenska systemet har hela tiden byggt på ett samarbete mellan konkurrenter och en blandning av privata, kommunala och statliga företag. På senare tid har det tillkommit politisk osäkerhet vilket bidragit till att elproduktion och distribution idag domineras av stora, offentligt ägda aktörer. Politisk styrning av kraftproduktionen och den nuvarande elmarknadsmodellen (som enbart tar hänsyn till priset per kilowattimme) har lett till att Investeringar i de kraftslag som behövs för att systemet ska fungera kostnadseffektivt uteblivit.